| En påse molekyler i förnuftets
tjänst
»Vetenskapsrådet gav i går
viktiga besked för svensk stamcellsforskning. Det är möjligt
att ta celler från embryon som inte längre är användbara.
Dessutom öppnar rådet för terapeutisk kloning. Ställningstagandet
är väl avvägt.«
Det tyckte DN:s ledarsida i december 2001. Man beskriver hur snabbt
forskningen inom detta område rör sig, det handlar om
tidsperspektiv om en månad i taget. Vad som i december föreföll
otänkbart måste vi så fort som möjligt ta
ställning till – dvs underförstått bejaka –
redan i januari. Man menar sig i denna raska utveckling se en obruten
forskning i det upplysta förnuftets tjänst från
Celsius och Linné. Man skriver vidare: »Det mest väsentliga
med Vetenskapsrådets ställningstagande är att det
parar öppenhet med medvetande om att avgränsningar måste
ske. Det yttersta syftet är att både forskare och allmänhet
ska vara införstådda med de förutsättningar
som gäller och med syftet för forskningen.«
Man undrar hur man bär sig åt för att uppdatera
sin allmänhet, månad för månad? Problemen
är åtminstone fyra. Vem sköter uppdateringen? Får
man månaden därpå veta varför vad som ej tilläts
i december månaden därpå är helt i sin ordning?
Vem är allmänhetens genombudsman? Finns det möjlighet
till extra betänketid, när man ideligen upptäcker
att de påstådda avgränsningarna faller till höger
och vänster?
|
|
Tanken med denna Balder är inte bara att vi skall besinna oss
inför risken av inte bara en utbildningsminister Östros.
Tanken är snarare den att ge oss tid att försöka
svara på frågan: vad är en människa? Om vi
bara är en påse molekyler – kan man då tala
om människovärde?
I intervjun med Eva F. Dahlgren kan vi läsa: »Ibland
tror jag vi får de forskare vi förtjänar. Vi kan
ju inte bara låta forskarna styra oss. Vi måste styra
dom. Värderingarna måste komma ur djupet av oss, ur medborgarna.
Jag menar, tycker vi att alla människor är lika värda?«
Det är vad frågan handlar om. Tar vi inte den på
allvar nu och ställer våra enkla och allvarliga frågor,
då får vi de forskare vi förtjänar. Då
får vi ett samhälle som vi inte längre vill vara
medborgare i, eller ens får vara.
Vad är ett ansikte? Det skulle vara titeln på den fotobok
som Gustaf Mannerheim ville men inte hann göra under sin livstid.
Några av dom, ansiktena, ser på er i detta nummer av
Balder. Alla bilder i denna Balder, där inte annat anges, har
Gustaf Mannerheim som fotograf. Nu är det er tur, goda läsare,
att arbeta vidare med text och bild i Balder nr 1&2 2002. Lycka
till.
Mats Ahlberg
|
