| Cum pane
Som någon i den stora och sällsamma muminfamiljen. Men
Tove Jansson lät henne få vara bland oss. Som en länk
mellan mumindalen och den verklighet vi tror oss leva i. Mer än
en gång har jag haft intrycket att Kerstin Bernhard gärna
stannat i Mumindalen eller att hon just vaknat upp därur.
En dag i slutet av september ringde jag henne för att få
hjälp med bildtexter. Det tar en bra stund innan hon uppfattar
mitt namn och ärende. Så småningom gör vi
upp att jag kan komma på eftermiddagen samma dag. Då
får förmiddagens förvirring sin förklaring.
Hon ska gå och se Kalevala på Stadsteatern, tillsammans
med sin goda vän Lotte Möller. För att vara säker
om att vara någorlunda utsövd inför den fyra timmar
långa föreställningen, bestämde sig Kerstin
för att ta en liten sömntablett kvällen innan. Väl
nerbäddad läser hon en stund i hopp om att snart känna
sömnen komma. Egendomligt, hon är vaken ännu när
klockan är över tolv. Då upptäcker hon att
den lilla tabletten ligger kvar osvald på nattduksbordet.
Den goda sömnen förskjuts och förklarar varför
hon svarat mig så svävande.
Berättar Kerstin förtjust när jag kommer dit. Nu
är hon odelat vaken och vi går igenom hennes bilder i
Balder. Ur minnet hämtar hon fram årtal och landskap
som om hon just varit där. Inför bilden från Ligurien
erinrar hon sig promenaden, den förmiddagen för 50 år
sedan. Tillsammans med några goda vänner beger hon sig
ut i landskapet. Mannen i sällskapet hade avfärdat behovet
av matsäck. ? »Män vet ju så väl, eller
hur?« Han menade att de säkert skulle finna ett litet
café på vägen. De vandrade i timmar. Äntligen
får de syn på ett par små enkla stenhus. När
de tittar in ser de en kvinna vid sin vävstol.
|
|
I samma ögonblick når en solstråle in genom husets
enda lilla fönster och belyser den purpurlila sammetsväven.
Vid dörren står ett stort lerkrus, som vartefter under
sommaren fyllts av körsbär, jordgubbar, aprikoser, plommon,
äpplen och druvor. De bjuds varsitt glas av den starka brygden
och vandrar vidare. Plötsligt hör de märkliga ljud.
Högt över deras huvuden kommer gåvor svävande
i skyn. På en tjock bräda skymtar stora bröd, korgar
och krus med vin och vatten. Men måltiden går deras
näsor förbi. Linbanans leverans är ämnad för
nunnorna i det lilla klostret högre upp i bergen.
Utan bilder står vi oss slätt. Många har inre
bilder, har jag förstått. Mina är inte alldeles
lätta att erinra. Kanske är det anledningen till den närhet
jag känner till vissa fotografers bilder. Utan Sune Jonssons
fotografier vore mitt engagemang för bondens landskap avsvalnat
sedan länge. Utan Lütfi Özköks porträtt
vore min närhet till Tranströmer en annan.
Och Kerstin Bernhards bilder i denna Balder. Visst vill man vara
där och är det nästan; i dofterna, bland bröden,
hos bagaren och i landskapet.
Man menar att den tiden är förbi. Att vår lott
är att söka oss vårt dagliga bröd i Lidl:s
lömska lador. Att en usel men billig limpa skulle kunna göra
oss gott. Vägra Lidl, vägra Pågens, baka själva
eller bilda en motståndsgrupp, samla pengar och mura en ugn
till den av er som vill bli bagare.
Vägra dega!
Mats Ahlberg
* Cum pane, kompanjon, kompis. Den man delar bröd med.
|
