| Gravitation
Å ena sidan den tunne haitiern i Lars Palmgrens reportage
från Amerikas fattigaste land. Hur han lastar 30-kilos rissäckar
på en ytterst ranglig kärra. Solen rakt ovanför
huvudet. Inte en svettdroppe på den bara överkroppen.
Och mannen sjunger medan riset byter plats. Som om säckarna
förlorar sin vikt, kanske är det sången som upphäver
gravitationen. Tänker Sveriges Radios korrespondent, annars
nästan alltid stationerad i Santiago de Chile. Nu har han rest
till Haiti, nya oroligheter ska rapporteras hem till oss.
Å andra sidan Ulla-Carin Lindquist: »Högerhanden
slokar mer för varje dag. Samtidigt som den blir lamare, blir
fingrarna stelare och krummare. När jag vaknar på mornarna
är handen fastlåst, knuten.« I många år
programledare på TV:s Rapport.
Nu ligger hon som ett litet förlamat knyte, snart lever hon
inte längre. Det vet alla. Hon själv vet, hennes fyra
barn, mannen och hennes vänner. Numera vet även vi andra.
Först såg jag kvällstidningarnas rubriker. Jag ville
inte läsa, värjde mig; låt henne vara, låt
mig vara, nu skändar ni till och med människor när
de är döende.
Jag tänkte att vad som skiljer kvällspressen från
morgontidningarna är att de senare ändå låter
människor få vara i fred med sin sjukdom, med sin sorg,
med sitt lidande. Och så är det nog vad jag vet, här
och där på morgontidningen tänker man ibland: Nej,
det där låter vi vara, visst är där ett lik
i vardande, men troligen inte journalistik.
Men den här gången skriver också Dagens Nyheter.
Än bättre, det är Ulla-Carin Lindquist själv
som skriver. Det har blivit en bok: »Ro utan åror«.
Läs den! I DN är hennes text illustrerad av Jesper Waldenström.
Svartvita teckningar. »Höger ben ligger stilla. Ingen
reaktion. Ett rakt streck. Noll. -Vad betyder det, frågar
jag fast jag redan vet svaret. Det är tyst i rummet.«
|
|
Mot slutet av boken skriver hon med ett finger, bara ett finger
kan hon röra. Allt annat är stilla, förlamat av sjukdomen
ALS. Alldeles intakt och rörlig i själen. Men ur stånd
att röra sig. Hon ligger i sin säng och kan se havet utanför
sitt fönster.
Samma dag som boken kommer ut läser man ur den på radion.
Och hennes äldsta dotter intervjuas. Hon berättar om lyckan
att få komma hem till sin mamma och få lägga sig
alldeles intill henne i sängen, att få snusa i hennes
hals. Att sorgen, kärleken till mamma som snart lämnar
sin säng, tycks kunna hjälpa en att se vad som är
av värde, vad som egentligen är betydelsefullt mellan
människor. En 23-årig ung kvinna, full av värme
och glädje, kliver rakt ur radion, som om hon sitter i baksätet
på vår bil, lutar sig fram, håller sin hand om
oss, som en modern Tranströmer, och säger att hon tror
att mamma kommer finnas kvar. På nåt sätt. Om vi
vill det.
Om det är nånstans som gravitationen är verksam,
så är det i våra sinnen. Och om det är nånstans
den är möjlig att förvandla, så är det
just där. Liksom sången lyfte rissäckarna i Port-au-Prince,
så balanserar vår uppmärksamhet på ett stelnande
pekfinger i stort sett vilken tyngd som helst. Inte att sorgen blir
mindre eller mister något av sitt innehåll. Men vår
kärlek lyfter den ur gravitationens skugga.
Mats Ahlberg
|
