Nr: 2. 2004

Ur balans
Om antroposofi och psykoterapi

Ur innehållet:
Mats Ahlberg  Vad är det som händer
Lisen Sundgren  Vilda växter
Christine Gruwez  Att omfamna sin tid
Joacim Beike  Att finna sin egen väg
Rabulder
Tony Ibbotson  Knut
Alexander Perski  Nya tider, nya idéer?
Lisa Johansson & Engla Sundberg  Ogräs
Karin Neuschütz  Ha höns
Julia Wagner & Siglinn W Burman  Hur man förälskar sig i en liten karibisk bergsby
Arve Mathisen  Några kritiska reflektioner beträffande antroposofin
Erik Olofson  Med surdeg i bagaget
Anna Ohlsson  Minnesbilder
Torsen & ingrid Lundberg  Banbrytaren Gerhald Kienle och den vetenskapliga grunden för läkekonst

Sokrates mamma

Det är som en tidig försommarmorgon i Norrland, klart, kallt och grönt, nordliga vindar. Katten stannar inne, han har varit ute hela natten. Nu sover han med tassarna under hakan. Han behöver inte gå ut för att känna ett väderomslag.

Vissa insikter kan man passera ett helt liv utan att de gör något bestående intryck. Särskilt de som i själva verket skulle kunna göra djupa avtryck just hos mig. Däremot tror jag säkert man utan bekymmer kan tänka kring frågan, skriva artiklar därom och med klarsyn se bristen på dessa insikter hos en hel värld. Hos sina grannar, arbetskamrater och hela nationer. Kring detta kan jag ställa mig åtminstone två frågor. Vad är det för skyddsmekanism som hjälper eller hindrar mig från att inse att det är mig själv jag beskriver och förebrår? Och vad är det som sker när masken faller av mig själv? Hur kan det gå till?

Någon ringer och talar länge och gärna. Hon har tagit en paus under ett år för att se om migränen går att övervinna. 60-70 dagar om året, oftast på helgerna, har den slagit till och tvingat henne att ligga still i ett mörkt rum. Hon säger att det handlar om att våga ta emot det gudomliga. Jag vågar inte säga nånting. Jag är alldeles säker på att hon har rätt. Men hur gör man? Ska man stå upp? Blunda? Koncentrera sig eller ge sig hän? Men jag räknar med dem. Åtminstone med änglarna, det gör jag.

Men hon sa också att det är så många saker som man vet men ändå inte inser. Det fick mig att lystra. Vad är det för en märklig förmåga hos vårt förnuft, att det låter oss tro att vi vet något, som sedan antingen kan lämna oss på ett ögonblick eller förbli förnuft i decennier för att sedan äntligen förvandlas till just en insikt? Man kan likna det vid böckerna i bokhyllan. Tillfångatagna insikter, bakbundna. Marinerade i förnuft.

Tidigare i veckan tänkte jag att förnuftet är en lättledd instans. Samtidigt som det betyder så mycket för oss. Det finns ett uttryck som säger att man ska ta sitt förnuft till fånga. Det vill säga att man i ett tillstånd av oro och affekt ska vända tillbaka, gå in i förnuftets famn. Kanske är vi i själva verket fångar i vårt eget förnuft, lever hela livet i tron att det upplysta förnuftet kan visa oss vägen. När förnuftets lampa i själva verket är lika stillastående som gatlyktan.

Denna Balder handlar till stor del om detta. Människors –och för den delen också företags och rörelsers – benägenhet att fastna och boa in sig i vanor. Tanke- och känslomönster blir allt trängre, så småningom hör man blott vad ens egen rädsla befarar. En av den kognitiva psykoterapins medel att hjälpa människor med utmattningssyndrom är den sokratiska dialogen. Terapeutens uppgift är att ställa frågan så att min, inte någon annans, sanning uppenbaras. Det kan också handla om att förlösa frågan i den andre. Sokrates kallade sig själv för barnmorska, hans mamma var det verkligen.

Mats Ahlberg

Till våra läsare

Anne Franks dagbok

I detta nummer av Balder skriver Christine Gruwez om framtidens manikeism. Att en av förutsättningarna är att vilja den tid man lever i, att famna sin tid. Det är ju inte alldeles enkelt, eller hur? Själv gör jag nog det motsatta, nästan för jämnan, så snart tillfälle ges konstaterar man med denna egendomliga känsla av vällust att vår tid tycks vara ur stånd att att byta sida, besinna sig eller be om ursäkt. I själva verket är det kanske min egen själsliga stiltje som jag projicerar på min omgivning, på en hel samtid. Att något helt annat skulle bli synligt om min själ kom i rörelse.

Igår ringde Alvina från Delsbo. »Morfar, kan du köpa Anne Franks dagbok åt mig, jag vill läsa den?« Alvina är 10 år, fyller 11 i höst. Vad läste ni den åldern? Själv läste jag tvillingdeckarna och Enid Blyton. Inte Anne Franks dagbok. Jag frågade henne inte varför hon ville läsa den, om hon inte är lite för ung för den. Jag frågade mig själv om jag läst den. Så var inte fallet. Kanske är det dags för Morfar att öppna dagboken. Att denna tid kan låta barnbarnen hjälpa morfar att tycka om sin samtid.

I samma nummer av Balder skriver Arve Mathisen om antroposofers dubbla ansikte. Dels att man säger att den moderna naturvetenskapen har mycket att ge. Men allra helst älskar man att om och om igen upptäcka dess otäcka materialism, att den oförtrutet förbiser ödet och jaget. Som vi vet allt om och gärna nådigt berättar om när någon frågar därom på ett hövligt och för oss själva alltigenom begripligt vis. Vi famnar inte vår tid, vi famnar en förgången tid. Eller en som aldrig kommer, trots vår längtan.

Detta nummer av Balder

I förra numret menade vi att den nuvarande Baldern skulle nå er till midsommar. Så blev det inte, den nådde dock tryckeriet med blommor i håret. Vi tackar för ert tålamod. Mycket av Balders innehåll har vi redan berört. Vi tackar också alla medverkande som satt färg på denna Balder: vår norrlandskrönikörs knutar, bilderna från Rio Limpio, terapeuterna, ogräskonstnärerna, pedagogerna och läkarna.

Medicinsk etik

Samme Mathisen sa nyligen i ett föredrag om dans och rörelse, att Aristoteles uttryckt beviset för själens odödlighet med följande ord: »Den är alltid i rörelse.« Sädesärlans promenader på grusgångar och hustaksnockar deltar liksom svarthättans fenomenala melodi i ett pågående samtal mellan världen och vårt inre, vår själ. En gammal dam som för första gången denna vår lyfts upp ur sin säng och rullas ut i trädgården med en filt om sig och en syster vid handen. Hennes själ och barndoms minnen tar sig fram ur glömskan när doften av nyutslagen hägg smyger in i hennes tunna näsa.

Det finns en professor i praktisk filosofi som skrivit en bok om detta, om livets värde. Eller kanske inte riktigt så. Boken handlar om om att vi måste lära oss att se när ett liv inte längre är värt att leva, när det finns skäl att släcka det. En bok för läkare som ska hjälpa dem att lära sig att ta livet av folk, döda dem helt enkelt. Boken får stå oemotsagd. Ingen tycks våga eller kunna skjuta hål på dess förstånd, det grå nyttans tänkande som den bygger på. Varför?

Enligt Kersti Strömblad, som också finns med i denna Balder, beror tystnaden på att Tännsjös tänkande också är vårt eget. Liksom han har vi vuxit upp i och befinner oss i ett sätt att tänka som blir alltmer linjärt, orörligt och tilltalat av en rationell logik som omedvetet utesluter medlidandet. Vi litar inte på vår empati, på odödligheten i vår själ, eller den andres.

Med andra ord, det finns en avstannande tendens hos själen i vår tid. Många menar att det är känslan som är förtorkad. Och så är det, det känner vi dagen lång. Men frågan är hur känslan har det med tänkandet. Man vill gärna tro att det tänks för mycket, vi borde känna oss fram mycket mer. Det är nog även detta sant.

Men enligt Kersti Strömblad finns en hemlighet förborgad i människans förmåga att tänka. Kunde vi öva att röra oss i vårt tänkande, då skulle vi upptäcka så mycket mer, både av själens rörlighet och livets rikedom. Och därmed kunna bemöta Tännsjö med något helt annat än rädsla.

Tillbaka till huvudsidan